Varför kanoner i Falun?
G2A (eller Gustav II Adolf som han är mer känd som) hade en hel del med krigande för sig under den här perioden. Det behövdes därför stora mängder kanoner och koppar var en av huvudingredienserna i de så kallade kopparkanonerna.
Trots namnet tillverkades de inte av ren koppar, utan av en kopparlegering. Enligt Lyberg användes en blandning av råkoppar och garkoppar, alltså raffinerad koppar, med tillsats av knappt tio procent mässing och tenn. Resultatet var en typ av kanonbrons som vid den här tiden ansågs vara överlägsen järn i flera avseenden, även om den också var betydligt dyrare.
När kungen sedan behövde ett nytt styckegjuteri, dåtidens kanonfabrik, föll valet på kronans hyttor i Östanfors. Här fanns redan hyttor som kronan inte längre använde för egen räkning, tillgång till vattenkraft och råvaran i närheten.
Var låg de mer exakt?
Det här är lite spännande, för vi kan faktiskt komma ganska nära. Lyberg skriver att Svärdsjöhyttan, där borrhuset stod, låg alldeles ovanför bron i nuvarande Södra Mariegatans sträckning. Det är alltså dagens Hanröbron, som tidigare hette Urlakningsbron. De tre övriga hyttorna låg enligt Lyberg sannolikt ungefär på samma plats.
På Samuel Frigelius karta från 1688 finns dessutom "Borhuset" utmärkt vid brons östra ände. Axel Östberg placerar det där Södra Mariegatan korsar Slaggatan.
Så någonstans i området kring bron och längs dagens cykelväg bör gjuteriet ha legat, om jag tolkar kartorna rätt. Men Faluån såg annorlunda ut på 1600-talet och stora delar av stränderna har sedan dess fyllts ut med slagg. Exakt var de olika byggnaderna stod är därför svårt att säga.
Peter Cahun? Inte den mest kända kanske
Namnet Cahun ska till att börja med vara en försvenskning av det skotska namnet Colquhoun. Enligt en gammal släkttradition var han sonson till en skotsk baronet, hade varit kammarjunkare hos hertig Karl och därefter levt som flykting i Polen innan han hamnade här.
Det låter ju spännande, men hur mycket som faktiskt stämmer är en annan fråga. Lyberg är själv tveksam till uppgifterna och misstänker bland annat att hovtjänsten och landsflykten kan ha tillhört en annan person i släkten. Hildebrand nöjer sig med att konstatera att Cahun var av skotsk härkomst.
Det vi vet betydligt säkrare är att han var köpman. Redan 1613 dyker han upp i Stockholms vågbok, där han väger in koppar. Han gifte sig med Kristina Hansdotter Svahn, dotter till en rådman i Stockholm. Senare flyttade han till Falun, blev handlande på Slaggen, bergsman och 1628 en av Faluns rådmän.
Under 1620-talet var han Kopparkompaniets uppköpare vid Berget, alltså mellanhand mellan kompaniet och bergsmännen. Problemet var att han samtidigt gjorde egna kopparaffärer. Bergsmännen uppskattade inte riktigt det arrangemanget och klagade hos regeringen. År 1627 fick han lämna uppdraget, på Gustav II Adolfs uttryckliga order.
Ungefär vid den här tiden skrev Cahun också en lång redogörelse för förhållandena vid Kopparberget under åren 1600–1630. Och här får vi faktiskt en ganska underhållande bild av mannen.
Han sågar monopolen som "olideliga monopolia som i Romarelagen förbjudna äro", kritiserar hur gruvan sköts och använder ordspråk flitigt. Den som vet hur det egentligen ligger till måste ändå "med de andra ulvarna tjuta". Och köpmännen drogs till Kopparberget som "örnen gärna söker sig dit där åtelen är".
Man får åtminstone intrycket av en man som inte var rädd för att säga vad han tyckte.
Kontraktet
Här kommer en vändning i historien. Bara tre år efter att G2A på uttrycklig order låtit avskeda Cahun från uppdraget som kopparuppköpare får han i stället uppdraget att bygga upp ett styckegjuteri.
Under våren 1630 slöts först ett par avtal mellan Cahun och kronans representant David Fredrik von Siegroth. Lite senare samma år, den 28 maj, undertecknade Gustav II Adolf själv det stora kontraktet i Stockholm.
Siegroth var inte heller vem som helst. Han hade gått på hovskolan i Kassel, hans far var artilleriexpert och själv räknades han som en av tidens främsta experter på kanoner.
Han brukar anges som upphovsman till de lätta regementsstyckena. Det var små, lättrörliga kanoner som kunde följa med infanteriet på slagfältet, framför allt trepundingar som sköt kulor på ungefär 1,3 kilo. Enligt Lyberg var det just dessa regementsstycken som gjorde det svenska artilleriet så framgångsrikt under trettioåriga kriget.
Arbetsfördelningen var tydlig. Siegroth skulle stå för konstruktionen och Cahun skulle sköta själva gjutningen.
Vad betalade det här?
Ganska bra faktiskt. Mer än ganska bra.
Cahun fick till att börja med använda fyra av kronans hyttor utan att betala arrende under sex år. I kontraktet namnges de som:
- Gamble hyttan
- Smedjehyttan
- Svärdsjöhyttan
- Mårten Wewitzers hytta
Det fanns förstås en hake: Cahun skulle själv bekosta ombyggnaderna och utrusta hyttorna med bland annat bälgar, borrkvarnar och svarvkvarnar.
Han fick dessutom arrendera kronans skatteinkomster i Kopparbergslagen och Österdalarna på samma villkor som köpmannen Petter Grönberg haft före honom. Skatteinkomsterna var en del av betalningen för kanonerna, men Cahun fick också en särskild förmån: han fick använda kolet och veden som omfattades av arrendet för sin egen verksamhet. En rätt värdefull tillgång när man skulle driva ett stort kanongjuteri.
Och det slutade inte där.
Han fick också disponera kronans hästhage Herrhagen och två små hemman vid gruvan, Dikarbacken och Gamla gården, mot en låg arrendeavgift. Dessutom fick han bruka fem par av kronans gruvandelar mot vanlig avgift, för att säkra tillgången på koppar till kanonerna.
Året därpå, 1631, fick han även hemmanet Hushagen i Stora Tuna i förläning och 1632 arrendet på kronans räntor i Västerås och Strömsholms län.
Enligt Lyberg gjorde alla dessa förmåner honom till "falusamhällets mest bemärkte man, ståthållaren undantagen".
Kanonerna då?
De kom igång rätt omgående. Redan ett par månader efter avtalet var gjutningen igång. I augusti 1630 skickades de första leveranserna iväg och under det året levererades totalt 76 kanoner, 36 av dem "trepundiga regementsstycken".
Nu kom problemen. När trepundingarna provsköts i Stockholm sprängdes 14 av dem. Året efter skickades 108 kanoner, mest tolv- och sexpundingar. Den här gången var det fel på sexpundingarna. De var helt fel balanserade och tippade över när man lade dem på lavetten.
Vems var felet då? Siegroth fick skriva en rapport om varför det gått snett. Cahun fick besked om att styckena skulle göras på ett annat sätt och svarade att han inte hade haft något "commando" över måtten.
Lyberg menar att om den invändningen godtogs berodde det på att felet nog låg hos kontrollanten Siegroth och hans medarbetare, inte hos Cahun.
Hur som helst behövde Cahun inte betala någonting, även om han inte fick den vinst han hade räknat med. Många av kanonerna kunde smältas om, så materialet kunde återvinnas.
Efter de här missarna började det hända grejer.
Åren 1632 och 1633 skickades 195 kanoner iväg. Bland dem fanns 51 halvkartauner, 24-pundingar som vägde runt tio skeppspund styck (drygt ett ton). Totalt skickades nästan 400 kanoner till Stockholm på det här kontraktet.
Eftersom han fick betalt efter vikt, trettiofem riksdaler per skeppspund, blev det bara under 1632 över 89 000 daler svenskt.
Hur slutar det?
I april 1633 är det slut. I kronans räkenskaper finns inga fler invägningar av de här kanonerna. När de kommer igång igen i juli står det "saliga Peter Cahuns arvingar". Han har alltså dött under våren. I ett protokoll från Svea hovrätt några år senare står det att han "oförmodeligen blef dödh", alltså oväntat. Vad han faktiskt dog av har jag inte hittat.
Gjuteriet togs över av Johan Trotzig, systerson till Cahuns hustru. Under hans tid blev det rikets största styckegjuteri och det höll faktiskt på fram till början av 1650-talet. Men det kan bli en annan artikel.
Cahuns söner förkortade namnet till Caun och ganska snart blev det Gahn. Peter Cahun är alltså stamfar till släkten Gahn. Där har vi ju framför allt kändisen Johan Gottlieb Gahn (mer om honom framöver).
Spår i dag?
Finns det något kvar då? Några kanoner? Enligt Hildebrand 1946 finns det inga kanoner som direkt kan knytas till Falun. Men jag har hittat en lista över vad som fiskades upp ur regalskeppet Kronans vrak 1683 och 1684.
Där finns fyra tolvpundingar som kallas "Kopparbergsstycken". Antagligen kanoner från Falun. Vad som hände med dem efter det har jag ingen aning om. Men de fanns i alla fall, eller fanns antagligen, på Kronan när hon sjönk 1676.
Min avslutande tanke: hur många kanoner från Falun fanns med vid Lützen den 6 november 1632?
Källor
- Ernst Lyberg, Borns hyttegård samt styckegjutarna i Falun, 1944, s. 11, 14, 125–145, 152–153, 159, 171–179
- Ernst Lyberg, Falu stad och borgare före 1641, 1940, s. 57–58
- Karl-Gustaf Hildebrand, Falu stads historia till år 1687, 1946, s. 355–357 (inkl. bildtext), 401, 769
- Axel Östberg, Det gamla Falun i ord och bild, 1978, s. 175, 193–196
- Nils Sahlström i Staden vid Falan h. 1, 1925, s. 40
- Sten Lindroth, Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget del 2, 1955, s. 93
- Daniels Sven Olsson i Elizabet Ståhl (red.), 111 betydande män och kvinnor i världsarvet Falun under 400 år, 2012, s. 30–31
- Jan Glete, Kronans artilleri, arbetspapper 2002
- Svenskt biografiskt lexikon, "David Friederich von Siegroth", via Riksarkivet
- Svea hovrätt, protokoll 1636–1638, SE/RA/420422/01/A II a/2, bild 54