Jag trodde inte att jag skulle dyka ner i det här ämnet. Men jag har fått några frågor om det och inser att det är värt att läsa på om.
Hur användes hästarna?
Man kan tänka sig att hästarna bara var transportmedel. Till det användes de förstås i stor skala. Men den här artikeln handlar om hästarna som bokstavligen var i gruvan. Nere i gruvan.
Hästvinden var ett komplement till vattenkraften
De första hästvindarna kom till Falun 1545 eller 1546. Konstruktionen är ganska enkel. Hästarna går runt en stående axel, kallad hjärtstock, som i sin tur sitter mot någon form av kraftöverföring. I gruvan handlade det oftast om att hissa saker upp och ner i schakten: malm, gråberg, jord och förstås människor. Vindarna kunde också driva pumpar som höll undan grundvattnet.
Det gick åt stora mängder hästar, eller kanske snarare hästkrafter. År 1579 var 430 djur i arbete vid gruvan. Det var allmogen och bergsmännen som fick hålla gruvan med dem. År 1587 fanns bara 165 hästar kvar i böckerna. Varför antalet sjönk så kraftigt är inte helt klarlagt. På 1670-talet var mellan 17 och 19 hästvindar i drift ovan jord.
Hästarna gjorde bokstavligen ett hästjobb. Under den perioden drog vindarna upp omkring 200 tunnor material per dag och varje tunna rymde ungefär 136 kg malm. Det blir omkring 27 ton om dagen.
Under jord
Med åren blev gruvan djupare och schakten mer komplicerade. De bröstvindar som användes nere i gruvan, den människodrivna motsvarigheten, räckte inte längre till. År 1695 började bergsrådet Harald Lybecker bygga den första hästvinden under jord. Den stod klar 1697 i bergrummet Bandknippan och han lånade ut fyra av sina egna hästar för att driva den.
Sedan blev de underjordiska hästvindarna fler och fler. De var mindre än vindarna ovan jord, som kunde ha upp till fyra hästar. Under jord drevs de vanligtvis av en eller två hästar. År 1744 ska det ha funnits 17 hästar under jord och 1783 var det 23 hästar samtidigt.
Hur kom de ner i gruvan?
Hästar är inte kända för att klättra särskilt bra, så de behövde hjälp. De firades ner i schakten, hängande i en specialbyggd sele. Den franske prästen Réginald Outhier beskrev det så här:
När hästar skola föras ned i schakten, sker detta genom att med en sele, som omsluter hela deras kropp, binda fast dem vid kabeltråget, och sedan hissa ned dem.
Delar av en sådan sele finns bevarade och i Sala silvergruva finns en mer välbevarad. Det intressanta med dem är måtten. Av dem går det att räkna ut att hästarna var små, väldigt små: 125 till 135 cm i mankhöjd och gissningsvis mellan 270 och 350 kg. Det var alltså inga stora arbetshästar som jobbade nere i gruvan utan snarare ponnyer.
Antagligen fick hästarna också ögonbindel för att hålla sig lugnare under nedfärden.
Stall under jord
Att hissa ner hästarna varje morgon och upp igen på kvällen var både tidsödande och påfrestande för djuren. Under 1720-talet började man därför bygga stall nere i gruvan.
Carl von Linné besökte gruvan 1734 och skriver att det fanns stall, hö och smedja där nere. År 1782 fanns stall på sex olika ställen, med två eller tre spiltor i varje.
Så många hästar under jord krävde också mat och vatten. Totalt gick det åt drygt 50 kg hö och 1000 liter vatten per dygn. Dessutom skulle gödseln tas om hand. Ansvaret låg på vindkörarna, som var ett mellanting mellan hästskötare och maskinist.
Ekonomin kring det hela
För "körning i djupa gruvan" betalades 2000 daler kopparmynt per häst och år. Det motsvarar nästan sju årslöner för en gruvdräng vid samma tid. Hästarna var tydligt värdefulla.
Det syns också på hur man tog hand om dem. Vindkörarna hade piskor, men det fanns också en person som övervakade vindkörarna så att de inte behandlade hästarna illa. Det handlade förstås inte bara om omtanke om djuren utan om att de var värdefulla.
År 1783 anställde gruvan en veterinär för att sköta sjuka och skadade hästar. Året därpå, 1784, hade de ett helt hästlasarett igång. Som jämförelse byggdes det första akutsjukhuset vid gruvan 1695.
Hästarna fick förstås komma upp ur gruvan då och då. Den första tiden efter att stallen byggts skedde det en eller två gånger per år, men i början av 1800-talet fick de komma upp varje vecka.
När upphörde hästarna vid gruvan?
In på 1800-talet ansågs arbete i gruvan gammalmodigt och farligt för djuren och 1815 upphörde det helt med hästar under jord. Ovan jord fortsatte driften med hästar fram till ungefär 1845, då de helt ersattes av vattendrivna spel. Skillnaden var stor. Vid ett schakt kunde två hästar dra upp 40 tunnor per dygn. Med den nya vattendrivna tekniken tog 40 tunnor fyra och en halv timme.
Källa
All information i den här artikeln är hämtad från Judit Grein, Hästar vid Falu gruva 1540–1815.