Tänk dig att du lever i Falun på 1400-talet. Det finns ingen polis. Det finns ingen sjukvård. Det finns ingen myndighet som hjälper dig om du blir sjuk, bestulen eller ställd inför tinget. Du är i princip utlämnad till dig själv.

Om du inte är med i gillet.

Gille, inte skrå

Sankt Örjans Gille vid Kopparberget var inte en ekonomisk förening. Det var inte ett skrå. Skråna hörde till städerna och handlade om att reglera hantverk: hur många skomakare som fick finnas, vilka steg du behövde gå igenom för att bli mästare. Allt för att hålla priserna uppe och konkurrensen nere.

Gillet var något annat. Det var ett socialt sammanhang. En gemenskap du gick med i frivilligt, betalade inträde till, och i utbyte fick du skydd. Blev du sjuk skulle dina gillesbröder och -systrar ta hand om dig. Blev du fattig skulle gillet sörja för dig. Dog du betalade gillet din begravning och lät läsa mässor för din själ.

Och ja, gillessystrar. Till skillnad från skråna var gillena öppna för både män och kvinnor. Kunde du betala inträdet och ansågs ha god vandel var du välkommen. Gillesstadgan som finns bevarad nämner uttryckligen både "gillesbröder och gillessystrar".

Medeltidens superhelgon

Varför just Sankt Örjan? Örjan, Göran, George, Georg. Samma helgon, olika namn beroende på var i Europa du befinner dig. Det här var medeltidens absoluta favorithelgon. Riddaren som dödar draken, räddar prinsessan, gör det i Guds namn. En bra historia som fungerade överallt.

I Sverige fick han en extra dimension. Under 1400-talets unionsbråk mellan Sverige och Danmark använde man Örjan i ren propaganda. Den berömda skulpturen i Storkyrkan i Stockholm föreställer Sankt Göran som besegrar draken. Den vanligaste tolkningen: Sverige är prinsessan, draken är Danmark. Tittar man noga har draken en dansk flagga på sig.

Att döpa gillet vid Kopparberget efter medeltidens mest populära helgon var ett säkert val. Man valde det starkaste varumärket som stod till buds.

Det mest krigiska gillet vi känner till

Det som gör gillesstadgan från Kopparberget speciell är att den är ovanligt inriktad på skydd. Forskningen har kallat det det mest krigiska av de gillen vi känner till från den svenska medeltiden.

Det låter drastiskt, men det hänger ihop med vilka medlemmarna var. Bergsmännen vid Kopparberget hade pengar. De hade anställda. De hade råd att köpa vapen och kunde beväpna sina folk. Gillet gav dem möjlighet att träna papegojskytte och hålla vapnen i skick.

Stadgan säger rakt ut att om en gillesbroder begår ett mord, är övriga bröder skyldiga att hjälpa honom fly. Inte att lämna ut honom. Inte att dra honom inför rätta. Fly. Det här var en sammanslutning som valde lojalitet mot de egna framför det mesta.

Samtidigt lade stadgan enormt mycket kraft på att reglera interna konflikter. Du fick inte stämma en gillesbroder eller -syster inför tinget. Tvister skulle lösas inom gillet. Åldermannen, ordföranden, hade rätt att döma. Och ville man inte bli vald till ålderman? Då fick man böta och lova att acceptera nästa gång man blev tillfrågad. Det tyder på att jobbet inte var populärt.

Böterna berättar mer än man tror

Det roligaste med gillesstadgan är böteslängden. Den fungerar som ett protokoll i realtid över vad som faktiskt hände på gillesfesterna.

En del av inträdet och årsavgiften betalades i malt och humle, så att gillet kunde brygga öl. Festerna var alltså en central del av verksamheten och stadgan gör klart vad man förväntade sig.

Blev du sjuk och inte kunde komma? Då skickade gillet öl hem till dig. Du skulle inte missa festen bara för att du låg i sängen.

Men det gick utför fort. Den officiella utskänkaren kom runt och fyllde på glas. Vägrade du att låta honom hälla i? Böter. Du kanske hade druckit färdigt, men det spelade ingen roll.

Sedan eskalerade det. Kastade du av dig manteln eller kavlade upp ärmarna, fick du böter. (Det var uppenbarligen ett tecken på att slagsmål var på gång.) Slog du en medbroder eller -syster, naturligtvis böter. Och så kom det grova: det fanns en glidande skala av bötesbelopp beroende på om du kissade på golvet, på väggarna eller, i någons sko.

Skon var dyrast.

Varför gillen försvann

Gustav Vasa fattade tidigt att bergsmännen vid Kopparberget var en maktfaktor han inte kunde ignorera. Det var precis den organisationen han behövde för sitt uppror mot Danmark. Han kom hit, fick med sig stöd och fick sin armé.

Men efter att bergsmännen hade hjälpt honom till tronen ändrades spelplanen. Nåt eller flera uppror senare var Gustav Vasa inte intresserad av att det skulle finnas organisationer vid Kopparberget som kunde mobilisera mot honom. Den officiella anledningen till att lägga ner alla gillen var smidig: det handlade ju om katolska sedvänjor och Sverige hade blivit protestantiskt 1527.

Skråna fick vara kvar. De var ekonomiska föreningar utan politisk sprängkraft. Men gillena försvann.

Redan 1539 var gillestugan vid Stora Kopparbergs kyrka borta. Det gick snabbt. Papper som fanns återanvändes eller slängdes. Det enda som blev kvar var gillesstadgan, som idag ligger på Kungliga Biblioteket. En enda handskrift, bevarad av ren tur.

En enda handskrift

Det är lätt att missa vad det faktiskt betyder. Allt vi vet om den här sammanslutningen, som sannolikt samlade de flesta inflytelserika personerna vid Kopparberget under 1400-talet, kommer i huvudsak från ett enda dokument.

Vi vet inte hur många medlemmar gillet hade. Vi vet inte exakt vilka som var med. Vi kan inte läsa protokoll eller brev. Vi kan bara läsa reglerna. Och ur de reglerna dra slutsatser om hur livet egentligen såg ut vid Kopparberget under den här tiden.

Gillestugan var så stor att man höll gudstjänster där när kyrkan inte räckte till. Det säger något om hur central (och stor) den var. Stadgan ägnar sida efter sida åt att reglera beteende vid fester, skydd vid brott och hjälp vid sjukdom. Det säger något om vad de här människorna behövde av varandra.

I en tid utan institutioner byggde de sin egen.

Den här artikeln bygger på ett föredrag av Johanna Lindén Nybelius, museipedagog vid Falu Gruva, arrangerat av Föreningen Världsarvets Vänner.