Carl von Linné är mest känd för sina studier av växter, djur och naturens ordning. Men när han besökte Falu koppargruva under Dalaresan 1734 skrev han på ett sätt som skiljer sig från mycket annat i hans reseskildringar. Gruvan gjorde starkt intryck på honom.

Helvetets förgård

Linnés skildring av Falu gruva hör till de mest dramatiska partierna i hans Dalaresa. Där liknade han gruvan vid både underjorden och helvetet. I sin beskrivning skrev han att ingen poet hade kunnat skildra Styx, Regnum Subterraneum eller Plutos rike och ingen teolog helvetet, så fasligt som det tedde sig här.

Han skrev om den stickande svavelröken, om mörkret, hettan och de trånga gångarna och beskrev gruvarbetarna som "ljusskygga" och "som djävlar svarta laboranter". Det är en skildring som säger mycket om vilket intryck gruvan gjorde på honom.

En vetenskapsmans blick

Samtidigt var Linné i Falun som vetenskapsman. Dalaresan var inte bara en resa genom landskapet utan också en undersökning av natur, näringar och levnadsvillkor. Gruvan passade därför väl in i hans intresse för hur naturresurser användes och vilken betydelse de hade för samhället.

Hans besök i Falun visar att naturvetenskapen på 1700-talet inte bara handlade om växter och djur, utan också om mineral, bergshantering och de miljöer där människor utvann jordens tillgångar.

Linnés Falun

Falun fick också betydelse för Linné på ett mer personligt plan. Det var här han träffade Sara Elisabeth Moraea, dotter till stadsläkaren Johan Moraeus. Hon blev senare hans hustru.

På så sätt blev Falun en plats som kom att betyda mycket för Linné, både vetenskapligt och privat. I dag är det fortfarande möjligt att besöka gruvan och föreställa sig det intryck den måste ha gjort på en ung naturforskare år 1734.