I januari 1722 förde bokhållaren Erik Brandberg in en notis i Magasinets journal. Till de månadsavlönade arbetarna hade utbetalats 5 333 daler kopparmynt och 8 öre. Beloppet motsvarade det som vaktarna noterat på sina längder över varje arbetares fordran. Utbetalningen skedde dock inte i mynt. Den skedde i varor. Råg, korn, salt, fläsk och vadmal hämtades ut över disken mot avräkning. Av en månadslön på 25 daler kunde kanske 3 eller 4 utfås kontant. Resten gick i mat och kläder.
Det är detta, inte kramboden, inte sidentygerna, som var Bergslagens magasins egentliga funktion. Det var arbetsplatsens utbetalningskontor. Och det var långt mer än en butik.
Lönen i varor
Systemet kallades magasinstvånget. Gruvarbetarna fick sin lön i form av en fordran (innestående medel) på Magasinet och fordran löstes in i varor. För Bergslaget var fördelen praktisk: man slapp hantera kontanter i en tid då mynttillgången ofta var skral och man kunde kontrollera vad arbetsfolket köpte och till vilket pris. För arbetaren var det blandat. På plussidan: priserna på Magasinet var enligt gruvrättens beslut lägre än hos faluborgarna och varor fanns alltid att hämta, även när torget gapade tomt. På minussidan: man var bunden. Det fria valet att handla där det var billigast, som bergmästare Lybecker försvarat redan 1701, försvann.
Magasinstvånget för gruvskiftsarbetarna upphörde formellt 1725, efter den kungliga kommissionens granskning. Men i praktiken fortsatte det mesta. Av en gruvarbetares årslön på 370 daler kopparmynt kunde fortfarande knappt en fjärdedel utfås i kontanter. Resten togs ut i varor över tid, månad för månad, på avräkning. Att handla någon annanstans krävde kontanter man inte hade.
Subventioner och avskrivna skulder
Det andra som gjorde Magasinet till en social institution snarare än en affärsrörelse var prissättningen i kristider. Bergslaget tog ingen ränta på arbetarnas skulder. Och under missväxtår kunde priserna sänkas under inköpskostnaden.
Vintern 1757, mitt under de svåra missväxtåren, beslöt bergsrätten att priset på korn skulle sättas till 40 daler tunnan, detta för att vänja arbetarna vid att blanda korn i brödet under dyrtiden. Rågpriset låg då på 50–54 daler. I juni samma år skänkte konungen 300 säckar rågmjöl, som i första hand skulle ges till fattiga och sjuka arbetare. När 1764 års kommission från Bergskollegium besökte Falun konstaterade man att Magasinets egna inköpspriser nu var för höga för att arbetarna skulle kunna betala och att Bergslaget i den rådande dyrtiden inte borde sträva efter någon vinst. Bättre att sälja till underpris än att vänja arbetarna vid höga penninglöner. Ett intressant sätt att hantera inflation.
Till detta kom de avskrivna skulderna. Arbetare som inte kunde betala fick sin skuld struken ur räkenskaperna. 1764 uppgick Magasinets utestående fordringar hos ståndspersoner, bergsmän och gruvarbetare till nästan 102 000 daler kopparmynt. En del av detta drevs aldrig in. Det skrevs av.
Boëthius, som först gjorde en grundlig undersökning av Magasinets verksamhet, har kallat detta "ett slags partiell indexreglering" av lönerna. Subventionerade priser, räntefria krediter, avskrivna skulder. Det är språkbruk från en senare tid, men beskrivningen träffar något verkligt.
Vad försvann med branden
När magasinsgården brann 1761 förstördes byggnaderna, men handlingarna räddades. Magasinet återuppbyggdes på samma tomt och fortsatte sin verksamhet i den nya stenbyggnaden från 1766. Men funktionen tunnades ut. Kramhandeln var redan utfasad. Spannmålshandeln blev en mindre och mindre del av Bergslagets verksamhet i takt med att lönerna betalades i pengar och stadens borgare övertog mer av handeln.
Huset vid Åsgatan blev ett huvudkontor.
Men i de underjordiska valven, i de övre våningarnas spannmålsvindar, i den kopparport som fortfarande sitter kvar, överallt finns spår av en byggnad som under ett och ett halvt sekel inte bara förvaltade kopparberget, utan också utgjorde själva försörjningsapparaten för dem som arbetade där.