Bakom gårdsporten vid Åsgatan, i ett rödmålat hus som assessor Anders Swab själv låtit uppföra, låg på 1720-talet en av Faluns mest omdiskuterade butiker. Officiellt hette den Bergslagens krambod. Den drevs av Zachris Zachrisson, son till en borgmästare och svåger till en annan, och han hade sin son och en boddräng till hjälp.
Säg att du går in en marsdag 1722. Lukten är det första du märker, tobak, tjära, ull, någonting sötare längre in. Hyllorna är fyllda. Närmast ingången ligger det man väntar sig: grova vadmalstyger, dukar, täcken, ullstrumpor, hattar. Det är varor avsedda för gruvarbetarna och bergsmännen, betalbara mot avräkning på lönen.
Men går du längre in i boden börjar något annat dyka upp. Tyger av linne och bomull. Sidenhalsdukar från Ostindien. Silkesvantar. Sidenmössor. På en hylla står speglar och puder. Vid disken ligger grönt te, kaffe, russin, sviskon. På golvet står 255 par engelska mansskor, levererade av Bergslagens kommissionär i Stockholm i september förra året, à 8 daler kopparmynt paret. Svensktillverkade skor kostar fyra till fem.
Vad är "kram"?
Ordet kan vara förvirrande för en modern läsare. Kram betydde inte krimskrams eller småskräp. I 1700-talets handelsspråk var kram beteckningen på manufakturvaror, fabrikstillverkade textilier och konsumtionsartiklar i smått. Tyger, garner, band och spetsar. Hattar, strumpor, handskar, mössor. Glasvaror, småjärn, importerade kolonialvaror.
En krambod var alltså en sorts kombination av tygaffär, klädbutik och delikatessdisk, oftast med ett urval importerat och svenskt om vartannat. Och det var just bredden och lyxen, som blev problemet.
Varför så omtvistat?
Magasinet hade inrättats för att förse gruvarbetarna med billiga livsförnödenheter. Råg, korn, salt, fläsk. Den uppgiften var de flesta överens om, även de handlande borgarna. Men när Zachris Zachrisson tillträdde 1721 utvidgades sortimentet snabbt. Magasinets huvudbok 1722 visar att en betydande del av varulagret nu vände sig till en annan kundkrets än Bergslagets arbetsfolk i egentlig mening.
Borgerskapet protesterade. Magasinet konkurrerade direkt med deras kramhandel, och med skattefördelar, statligt understöd och billiga lokaler. Inköpen finansierades dessutom delvis genom medel som egentligen var avsedda för gruvdriften. När den kungliga kommissionen 1724 granskade räkenskaperna upptäcktes att 30 000 daler kopparmynt av en bankassignation på 100 000, pengar avsedda för "Grufwearbetets fortsättiande", i stället använts till inköp av holländsk lärft (finblekt linnetyg från Haarlem, ett av tidens dyraste modetyger) och andra mindre nödvändiga ting. Riksrådet Sven Lagerberg uttryckte sitt missnöje.
Kommissionen beslöt att kramhandeln skulle inskränkas. Bergskollegium förordnade året därpå att Zachrisson skulle avgå och hans lön dras in. Inget av detta verkställdes under Swabs tid. Kramboden fortsatte sin verksamhet, varulagret kompletterades årligen och engelska skor och ostindiskt siden låg kvar på hyllorna ända in på 1750-talet.
Då hade efterfrågan börjat falla. Bergslagens nya bergmästare Samuel Troili klagade över att Magasinets handel mest bestod i utborgningar till "elaka betalare". 1757 fördelades det inneliggande kramlagret i 75 lika lotter på gruvdelsägarna.
Läs del 4: Om magasinet som något mer än en butik, lönen som betalades i varor, magasinstvånget och de skulder som aldrig krävdes in.