När vi talar om Falu gruvas storhet, om koppar till Versailles, om världshandel och kungliga finanser, är det lätt att glömma de som gjorde det hela möjligt. Gruvarbetarna. Männen som varje morgon steg ner i mörkret.

Nedfarten

Att ta sig ner i gruvan var i sig en farlig upplevelse. Gruvarbetarna klättrade ner på stegar och rep genom trånga schakt, ibland hundratals meter djupt. Luften blev tyngre för varje meter, fylld av rök från den tillmakning som användes för att spräcka berget. Man eldade mot bergväggen och lät hettan skapa sprickor i stenen.

Nere i gruvan arbetade männen i skenet av talgljus och facklor. Sikten var dålig och temperaturen kunde vara extrem, het nära eldningsplatserna, iskall längre bort.

Riskerna

Farorna var många och ständigt närvarande. Ras var det mest fruktade, när berget plötsligt gav vika utan förvarning. Men det fanns andra risker som var lika dödliga, om än långsammare. Rökgaserna från tillmakningen skadade lungorna. Det tunga arbetet slet sönder kroppen. Olyckor med verktyg och fallande sten var vardagliga.

Medellivslängden för en gruvarbetare var kort. Många dog innan de hunnit fylla fyrtio. De som överlevde längre bar ofta på skador som gjorde dem arbetsoförmögna.

Bergsmän och lönearbetare

Ovanför gruvarbetarna i samhällshierarkin stod bergsmännen, de som ägde andelar i gruvan. De var fria män med rättigheter som skyddades av kungliga privilegier och stod utanför det vanliga feodalsamhällets hierarki.

Men för de lönearbetare som inte ägde andelar var tillvaron annorlunda. De utförde det tyngsta arbetet, tog de största riskerna och fick minst av den rikedom som kopparn genererade. Det är en kontrast som löper genom hela Faluns historia och hela det svenska stormaktsväldets.